mannen och pojken i samma kropp
är inte längre på flykt
han är på väg
genom tunnelbanans oändliga sträckor
mot stationer som ingen vill kännas vid
Tensta, Alby eller Kiev
platser dit människor deporterats
med löften om ett hem utan hemlöshet
om framgång och raka gator
mot allt större välstånd
här i det nya landet har inte solen gått ner
den lyser på betongväggarna
på bilderna som färglägger världen
graffiti som en vision av odödligheten
Dimirtij sprayar drömmar
av röda rosor på betong
och de slår ut inom honom
