urtid

Det fanns en tid
på andra sidan mörkret
den hette Kambrium, Silur

livet slumrade i stenen,
i havet
ingen ägde ännu tiden

en höstdag uppe på berget
smeker jag den lysande lavan
det är i skrovligheten, den guldgula
som handen minns
sitt ursprung

tecken

jag går genom vintern
 
snön faller tyst
som en vit andning

det är som om jag går
genom liv och död

 letar efter spår av överlevnad

de raka tallarna
strör ut sina barr 
som v-tecken

                                                                                             

själens landskap

häromdagen förfrös min själ

vintern kom in
och bäddade min säng

isvit

nu minns jag inte längre
färgen på sommaren